tisdag 9 december 2014

Homeland, goa gamla Homeland

Förra avsnittet var sanslöst. Fångutväxlingen på flygplatsen var bland det mest spännande jag har sett. Jag satt allra längst ut på soffan med båda händerna trycka mot munnen. Jag andades inte många liter den timmen.

Det här senaste avsnittet var inte lika nagelbitarspännande men oj så bra. Och så fruktansvärt. För dig
som inte sett avsnittet så läs inte vidare. Jag brukar inte varna för spoilers, men nu är det viktigt. Homeland ska avnjutas ovetande.

Det förra avsnittet slutade med att vi fick se Haqqani gå in i den amerikanska ambassaden och i det här avsnittet kom hen in. Alla marinsoldaterna var bortlockade och det var fritt fram för terroristerna att gå rakt in. Och det gjorde de. Och sköt alla i sin väg. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Det är knappast första gången jag får se folk bli skjutna på TV. Det var inte ens speciellt blodigt. Men på något sätt lyckad Homeland träffa rakt i känslocentrum. Jag blev jätteberörd av hur CIA-personalen mejades ner med kulsprutor. Och när marinsoldaterna sköts ner en efter en vid bakhållet mådde jag riktigt dåligt. Och sen blev det riktigt sorgligt.

Ultimatum som innebär att person efter person skjuts är inget nytt men det brukar sällan var så många som skjuts. Ofta kommer någon hjälte och löser alltihop. Men den här gången fick terroristerna det de ville ha. Och sen högg den jäveln Fara. Fy fan. Max reaktion kändes äkta och speglade hur jag kände mig. Scenen på trappan där Max och Carrie satt och tittade på kroppen efter seriens bästa karaktär lämnade inget öga torrt. För jag saknar redan Fara. Hon var bara härlig. En karaktär att tycka om nästan helt utan baksida.

Nä, det här avsnittet var inte lika spännande som det förra men det berörde desto mer. Gamla goa Homeland. Vad gött att det blir en säsong till. Nu återstår att se hur Carrie ska hitta Quinn och hur allt kommer balla ur ännu mer i Islamabad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...