söndag 28 december 2014

Downton Abbey - julspecial 2014

Det har blivit en jultradition att framåt mellandagarna slå sig ner och njuta av Downton Abbeys julspecial. Och i år var det något alldeles extra. Året är 1924 och det har gått 12 år sen första säsongen. Handlingen utspelar sig med andra ord för nittio år sedan. Det är på något sätt svårt att tro.

Downton är en av mina absoluta favoritserier och jag har funderat på vad det beror på. Kanske kan
det här julavsnittet fånga svaret. Downtons stora styrka är dess karaktärer. Det är såklart spännande med komplexa figurer som det inte går att veta om jag tycker om eller inte. Men samtidigt är det ibland skönt att ha en tydlig uppfattning. I Downton blandas dessa. Vi har mr. Barrow som vi aldrig vet var vi har. Ena stunden är han go och trevlig och i nästa ond och svekfull. Även om han i den här säsongen mest varit god. Han har fått spela den snälle hjälten som sätter dit alla fulingar. Å andra sidan har vi lady Rose som är så rakt igenom älskvärd att det inte går att säga något som är fel med henne. Hon är bara en solstråle rakt igenom. Och hennes nyblivna make är inte långt efter. Jag tror att den här blandningen av olika karaktärer med viktning åt de härliga som ger Downton sin styrka. Och i julavsnittet får vi träffa allihop och alla är superhärliga.

En annan styrka är de fantastiska miljöerna. I julavsnittet fick vi se såväl Downton i julskrud som ett otroligt slott, vackra hedar och ett mörk fängelse. Det är fantasieggande och vackert och placerar serien på en slags spännande gräns mellan Disneyland och verkligheten. Lite som aristokratin i Storbritannien nog var. Halv världsfrånvänd. Det gör att jag kan se handlingen som en spegling av verkligheten samtidigt som jag kan ha distans som till någon typ av fantasy. För sanning och säga så ligger Downton ofta åt Game of Throneshållet.

Men Downtons största styrka är nog trots allt mysigheten. Det var den jag föll för i första säsongen och vi återkommer ofta till den när vi skriver här. Det är allt som oftast väldigt mysigt. Nog för att Anna satt i finkan och Rosamund inte får sin tilltänkt på grund av hans onda söner. Men så får vi se Rose och allt deppigt är bortglömt. Nog för att mrs. Hughes har en sjuk syster och ont om pengar och Bates tvingades erkänna ett mord han inte begått. Men så får vi se mrs. Patmore kivas med Daisy i
köket och allt är förlåtet.

Ja det var ett härligt julavsnitt. Det var en fin avslutning på en fin säsong. Och nästa säsong lär bli lika bra. Synd bara att det verkar som om både Rose och Tom försvinner. De ska båda flytta till Amerika och det är ju inte så bra. Det är de två mysigaste karaktärerna. Nu blir vi fast med deppiga Edith och vresiga Mary. Nåväl.

Slutligen vill jag uppehålla mig lite vid situationen mellan mrs. Hughes och mr. Carson. Jag skrek rätt ut. Herregud i himlen. I thought you'd never ask...

Och så en sista grej. Ska Mary bli kär i en ny tjomme som kör bil för fort. Jag vet att det fiskades efter den här spaningen men herregud. Jaja.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...