lördag 22 november 2014

Sjunde avsnittet av Downton Abbey

Downton Abbey har verkligen varit helt underbart den här femte säsongen. Det lovades att det skulle bli ljusare och det har det varit. Det har inte alls varit lika mycket elände. Eller eländet har inte tillåtits dominera. För nog har det funnits elände. Framförallt har Edith haft det tufft. Hela historien med hennes dotter har varit både jobbig och sorglig. Det har liksom inte skötts så snyggt. Och så i det förra avsnittet sattes allt på sin spets. Då gick hon och plockade upp barnet från dess fosterfamilj och drog till London. I det här senaste avsnittet fick Cora veta hur allt hängde ihop och hon blev såklart både arg och besviken. Men hon lär inte ilskan gå ut över Edith när de hittade henne (hon hade gömt sig på sitt jobb, otippat). Istället löste hon situationen med ännu en lögn som är som upplagd för att spricka och paja allt. Men nu ska i alla fall Edith adoptera sitt eget barn. Det blir säkert bra.

Tom börjar verkligen fundera på att åka till Amerika. Som sagt så vill jag gärna se den spinn-offen. Men nu verkar lilla Sibyll inte svintaggad på att resa bort. Hon undrade mest varför. Så kanske ångrar han sig. Edith var också lite sugen på Amerika. Hon är ju, som Cora poängterade, halvamerikan. Men nu verkar hon fast på Downton för alltid.

Det var fruktansvärt sorgligt med Isis, hunden. Det var otroligt rörande att se Roberts oro. Och scenen där den fina vita hunden får somna in mellan husse och matte i sängen lämnade inga ögon torra. Nä vi snyftade ikapp i Seriesoffan. Annie påstår att hon läst att Isis skulle skrivas ut ur serien som en konsekvens av sitt numera olyckliga namn. Isis har ju en annan klang nu än när Julian Fellows skrev namnen för fem år sedan. Men jag vet inte. Kanske behövdes det lite mer tårar bara. Fint var det i vilket fall som helst.

Vi fick se ännu en skandal vid middagsbordet. Den här gången var det Isobels nye fästmans son som ställde till med besvär. Samma person som drogade Tom om ni kommer ihåg. Den här gången var det Isobel som hamnade i skottlinjen. Hennes medelklassbakgrund angreps och hon blev allmänt kallt mottagen av sin nya familj. Till slut fick Tom nog och tog i från tårna när han kallade pajasen bastard.
Det var roligt och härligt. Dålig stämning är bara förnamnet.

Slutligen hände det något härligt precis i slutet. Atticus friade till Rose. De är både superhärliga och jag önskar dem all lycka. Religion och anat strunt till trots.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...