tisdag 29 oktober 2013

Sopranos, gästblogginlägg från en äkta Newsroomarbetare.

Vår goda vän Emelie har sett sista avsnittet av Sopranos. Det här är hennes tankar om slutet på en era.

Emelie (MLI) heter jag, gbgare, snart 25 år. Tvillingsjäl med Johan eftersom vi delar födelsedatum och har umgåtts sedan sandlådeålder. Eftersom jag jobbar på TV4 Göteborg är jag svag för Newsroom. Mest för att när man inte får action på lokal-tv så är det ju underbart att drömma sig bort till brännande nyhetslägen på andra sidan Atlanten.

Favvoserie:
Vita Huset (West Wing) är fantastiskt. Speciellt säsong ett och två. WOW. En liten dipp i fjärde och femte säsongen när alla seriers gudfader, Aaron Sorkin, slutar skriva avsnitten ett tag. Serien slutar dock med behållning. Störstaögonblicket var när jag förra året tittade på West Wing i Washington, bara drygt en ynka kilometer från maktens korridorer. Sopranos kommer inte långt efter WW. Just nu älskar jag även underbara Girls och skrattar gott åt vackra Zooey  i ”New Girl”. Åså får vi inte glömma MadMen ! Åh, så lite tid – så många serier…


Det finns en tid före och efter Sopranos.
Serien med Tony - maffiabossen i New Jersey som mördar och går till psykologen.
Jag har precis sett färdigt avsnitten som revolutionerade tv-serierna. 

Den 19 juni i år avled Mr Sopranos, James Gandolfini,  vilket blev en världsnyhet. Sopranos har alltid funnits i medvetandet hos mig på något sätt, men jag har avfärdat den som en haussad serie. Nu när löpsedlar täcktes av den tidigare huvudkaraktärens runa blev jag nyfiken.
Så under sommaren har jag käkat de sex säsongerna som popcorn. Mölat, utan att bli trött på smaken. Något jag inte ångrat.

Innan Sopranos visades var det lite fult att göra tv. Men skaparen David Chase och HBO gjorde en serie (1999) som visade att tv kan vara mer mångfacetterat å ha komplexa karaktärer, på ett sätt som en film inte hinner vara. Så har dusett Breaking Bad, Mad Men, The Wire och många fler sådana tv-dramer – ja de finns faktiskt till tack vare detta banbrytande maffiadrama som lade grunden.
Familjen Sopranos är italianos som bor på USA:s östkust. Och oj va italienska de är. De älskar allt italienskt och drar det till sin spets. Cannoli, Sinatra, spetsiga skor . ändå blir serien aldrig klyschig eller väntad.
Men det som gör att jag älskar denna serie är att Tony Soprano i ena stunden kan gråta över sina änder, för att sedan brutalt mörda en släkting. Det är kontrasten mellan den hårda kriminella världen och de privata med vardagsproblem. Serien är eftertänksam och mänskliggör gangsters. I ena stunden ska de lämna barnen i skolan och i nästa ska de syssla med ”avfallshantering”.  Eller så hänger de på strippklubben ”Bada Bing” (ja, den heter så) och snackar om jobb, som om det vore vilket arbete som helst.

I veckan såg jag sista avsnittet. Gosh. Jag tvekade länge på om jag skulle göra det, för det är som om en kär vän försvinner. Sopranos har funnits där i mitt medvetande när jag tvättat, jobbat, sovit och hört andra prata om skitserier. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om sista avsnittet. Först blev jag arg. Sen eftertänksam.
Se det och vi kan diskutera i timmar. ”Men?! Varför!? VAD!?”. Ja, ni fattar.
Sopranos utmanar och har pushat gränserna för tv-serier.
Så har du inte sett serien?
Grattis.
Du har så jävla mycket bra tv-tittande framför dig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...