tisdag 31 juli 2012

Downton Abbey

Herregud vilken serie. Jag började kolla på Downton strax innan sommaren började. Sen har det inte riktigt funnits tid att götta ner mig ordentligt, förrän nu.

Annie och jag såg två avsnitt i onsdags. Bra grejer. Jag var fast redan från första början och Annie satt nu också fast. I helgen har vi haft lite fest med några vänner. Mycket tid har ägnats åt OS men på söndagskvällen var det inte så mycket intressant kvar att tita på så jag, Annie och vår gode vän O satte igång Downton istället. O var lite skeptisk först men höll god min och låtsades vara intresserad när jag förklarade alla invecklade relationer. Men efter lite drygt ett halvt avsnitt var även han fast. Vi var då i mitten av första säsongen. Vi såg fram till två avsnitt in i säsong två. Vi kom i säng halv tre på morgonen. Efter något avsnitt tittade också en annan mycket god vän in, D, han var fast direkt.

Dagen därpå, måndag, åkte H och D hem. Dagen bjöd på lite mer OS innan ännu en Downton-kväll inleddes. Vi såg klart säsong två så när som på sista avsnittet, Christmas Special. Det avsnittet såg vi på förmiddagen idag.

Första säsongen är rakt igenom supermysig och man bara sitter och ler hela tiden. I andra säsongen är det lite mer alltgåråthelvetehelajävlatiden-stämning. Lite synd. Krig, idiotfruar, otrohet, sjukdomar och annat elände. Men det tar bara bort mysigheten, inte den enastående kvaliteten.

Matthew och Mary
Annie tyckte att Mary-Matthew-dramat blev lite tröttsamt men jag tyckte bara det fortsatte att vara spännande. Kalla mig blödig men jag älskar verkligen svåra kärleksdraman. Även om jag gärna skulle se en serie där alla bara blir kära och sen löser sig allt för dem. Till exempel vore det ju gött om Anna och mr. Bates bara kunde slippa alla motgångar och få köpa det där hotellet och starta ett liv tillsammans. Men nej, allt ska hela tiden gå åt skogen.

Seriens största behållning tycker jag Maggie Smiths karraktär Violett Crawley (ofta kallad mama eller grannie) står för. Hennes ständigt skeptiska uppsyn och fyndiga repliker får mig ofta att skratta högt. Jag gillar också hennes fantastiska dubbelmoral som hon verkligen inte försöker dölja. Hon är en riktigt ond mystant. Precis som McGonagall. Dan Stewens, som spelar Matthew, är också fascinerande lik Hugh Grant i sitt skådespeleri, och i sitt utseende. Jag gillar vad jag ser.

Jag kan inte låta bli att fundera kring hur mycket av det som Downton Abbey speglar som fortfarande förekommer i den Brittiska aristokratin. På tal om Storbrittanien. Såg ni fältrittens avgörande idag? Vilket drama. Gött jobbat Sara Algotsson Ostholt.

1 kommentar:

.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...