måndag 25 juni 2012

Suitsmaraton

När södra Sverige upplever det värsta regnovädret på länge tar jag och Annie tillfället i akt och kör ett sjuhellsikes maraton. Vi har just sett så gott om hela första säsongen av Suits i en följd. Närmare tio timmars oavbrutet tittande. Bara det säger en hel del om seriens kvalitet.



Jag vet att den här bloggen är väldigt generös med lovorden och snål med kritik. Det kan nästan verka som om alla TV-bolag änna betalar oss. Men det hjälps inte jag måste ösa en hink beröm över den här serien också.

Jag hade ganska låga förväntningar. Advokatserier har man sett förr och de upprepar ofta bara varandra. Men jag blev mycket positivt överraskad av Suits. Fallen som de båda huvudpersonerna tar sig an är intressanta och spännande och sättet på vilket de presenteras känns genuint och övertygande. Men det är egentligen inte fallen i sig som gör serien till vad den är. Det är bakgrundshistorien. I många andra serier av den här typen (jag tänker på polisserier, andra advokatserier, rättsläkarserier etc.) så hänger avsnitten ihop lite löst men varje avsnitt är i princip helt fristående. Men i den här serien flyter handlingen på. Även om varje avsnitt visserligen har en början och ett slut där ett större fall löses varje gång så löper historien om människorna i serien vidare på ett intressant sätt. Man kan naturligtvis diskutera om det är positivt eller inte. För den som bara ser ett enstaka avsnitt så är det alltid gött med fristående handling men jag uppskattar längre historier, det är dessa som skiljer TV-seriemediet från film. En långdragen historia gör sig också extra bra en regnig sommareftermiddag.

En sak som fascinerar mig med den här serien är också bristen på de onda. Annars brukar det i varje show finnas en ond person som presenteras som huvudpersonens nemesis och den man aldrig ska tycka om eller känna sympati med. Men den personen saknas. Något jag finner mycket uppfriskande. Det lämnar mig som tittare fri att själv bilda mig en uppfattning om de olika karaktärerna.

En andra säsong har börjat sändas, två avsnitt har kommit så här långt och i morgon får vi nog se dem. Cliffhangern i slutet av sista avsnittet på säsong ett lämnade oss med andan i halsen.

Serien är inte bara spännande och välgjord utan har också mycket bra humor i sig, som här när Donna berättar att hon är en Fax Whisperer
Serien har också lite kärlek, i olika former, och mellan olika karaktärer. Även det uppfriskande!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...